Saltarö Ultimate

I vintras så anmälde jag mitt intresse till Saltarö Ultimate. Det skulle gå av stapeln 11/8 perfekt tänkte jag mellan mina två andra lopp jag skulle köra under sommaren.

Efter Arvika så har jag haft några småskavanker. Stel i rygg och säte som har gjort att jag har vilat från löpningen i tre veckor för att det ska läka så bra som möjligt. Det har t.o.m varit så att jag funderat på att inte vara med på Saltarö Ultimate. Men i måndags så bestämde jag mig att vara med. Jag tänkte att det är perfekt tillfälle att träna växlingar. Funkar inte löpningen så kan jag alltid kliva av. Så det var mitt mål köra hårt på simning och cykling sedan känna hur löpningen kändes.

Väl på plats i Saltarö så blir jag positivt överraskad när jag ser växlingsområdet. Det är bra avspärrat och ”riktiga” ställningar för att hänga cykeln och plats för att lägga ut det man ville ha i växlingsområdet. Det var många som skulle köra sitt första triathlon så jag kände mig nästan som ett proffs. Gav några tips om hur dom skulle hänga cykeln och hur dom skulle lägga ut sina saker för att underlätta vid växling. Själv ville att det skulle bli så lika en riktig tävling som möjligt. Så jag var t.o.m. hem och hämtade mitt racebelt när jag såg att vi skulle ha nummerlappar.

Simning
Vi var 60st som stod på startlinjen. En blandad kompott. Några med våtdräkter, badmössa och simglasögon. Till de som endast hade badkläder. Jag tog en plats långt fram och med rikt mot första bojen utan att veta hur snabbt de andra simmade. Hade ställt in mig på att få göra min egen simning utan draghjälp. När jag simmat en bit och skulle försöka navigera så såg jag ingenting. Solen låg på rakt emot oss och blänkte i vattnet. Såg en kille snett bakom mig och tänkte att jag måste vara någorlunda rätt. Försökte flera gånger se vart jag skulle utan att lyckas. Fick stanna till och ta några bröstarmtag för att se vart jag skulle. Insåg att jag hade simmat lite fel och fick korrigera lite för att komma rätt. Vid rundning av första bojen så såg jag inte heller var den andra bojan var. Lite irriterande att behöva ta det lugnt för att solen ligger på så man inte ser. Efter rundning av andra bojen så var det bara rakavägen in mot land. Ingen sol som spelade något spratt utan bara att gasa. Jag tryckte på så mycket jag kunde och såg inte om någon var nära. Skymtade ett gäng som bröstsimmade upp mot första bojen och hoppades på att det gick bra för Åsa. Upp ur vattnet och en härlig publik hejar. Riktigt kul med så mycket folk som hejade på. För tidtagningens skull så hade man en ”pinne” vid handleden som skulle ner i en apparat för att läsa av tiden.

T1
Jag han få av våtdräkten av armarna innan tiden skulle läsas av. Ca 8min skrek tävlingsledare. Helt ok tänkte jag. Tyckte jag fick till en bra växling men var ganska noga med att lägga undan min våtdräkt för att inte störa för någon annan som kom in senare. Undertiden jag håller på att dra av mig våtdräkt, knäppa hjälmen och få på nummerlappen så är det en dam som ska prata med mig. Jag kan knappt svara och har fullt sjå att få med mig allt jag ska. Ut på cyklingen och ”pinnen” ska ner i apparaten igen. Men här strular något jag lyckas inte utan får hjälp av en funktionär. Svårt att veta hur många sekunder jag förlorar på det. Så mycket skönare att ha chippet runt vristen och bara kunna kuta på.

Cykel
Cykeln börjar med en bit grusväg som går lätt uppför och jag har ingen möjlighet att få ner fötterna i skorna här. Utan det dröjer ca 1km innan jag kan rulla och få i fötterna. En böljande asfaltsväg med lite rullgrus gör att man är lite försiktig. Några familjer står ute och hejar på riktigt trevligt. Sedan svänger vi av på en grusväg som går brant upp och lika brant ner med tvära kurvor. Här fegar jag ganska mycket. Vill inte gå omkull och inte punktera heller. Här kommer en man ifatt mig. När vi kommer ut på asfalten igen så bestämmer jag mig för att få i mig energi och tappar några meter på mannen. Men när det sedan går utför och jag får ner armarna i tempobågen så tog jag snabbt in de metrarna. Ligger bakom ett tag och när vi går över ett krön trycker jag till och går om. Ner i tempoposition och hade förhoppningar om att kunna köra ifrån honom. Fick någon meter men när vi går in på avslutande grusvägen så kommer han ifatt. Jag frågar om han kan vägen och låter honom dra. Jag växlar ner en del och ökar kadensen för att sedan få ur fötterna ur skorna. När vi kommer in till växlingsområdet finns det bar en apparat att checka in på så jag fastnar några sekunder bakom mannen jag har haft sällskap med.

T2
Upp med cykeln av med hjälmen och ner med fötterna i löpskorna. Då ser jag att mannen jag cyklat med inte fått av sig cykelskorna ännu. Nu ska kvinnan igen försöka prata med mig och hur jag gör för att inte bli stum i benen ut på löpningen. Jag mumlar något och kutar iväg. Checkar ut på löpningen och springer iväg.

Löpning
Började på en smal lerig skogsstig sedan ut på en knölig åker. Jaja tänkte jag trippar på försiktigt tills jag kommer ut på vägen. Där gick jag bet vi kom aldrig ut på någon väg. Eller jo det gjorde vi men inte mer än högst några hundra meter varje gång. Det var hopp över leriga diken, genom snårig skog, upp för berg och likväl nerför. Det var verkligen tuff terräng och jag skrattade för mig själv ett tag. Funderade bara på när någon skulle komma ifatt mig. När vi ”sprang” upp för sista berget med ca 1,5km kvar så trippade en lite kille förbi mig. Jag kände att jag inte hade en chans att följa honom uppför men tänkte att kan jag hålla ett kort avstånd så kan jag säkert gå ifatt på vägen sedan. Men här går något fel jag ser inte var killen tar vägen och jag fortsätter springa får helatiden kolla var jag sätter fötterna för att inte snubbla. Då hör jag en röst bakom mig. ”Var är snitslarna?” Vi hade alltså sprungit fel. Han tyckte att raka vägen ner var ett bra allternativ för att sedan kunna navigera sig rätt. Jag fegade ganska mycket nerför och tappade killen. När jag sedan kom ut på vägen såg jag 2st till som passerade och svor för mig själv. Sprang på och tyckte löpningen kändes bra. Tänkte inte så mycket på fadäsen i skogen utan mer på känslan i löpningen. När jag kom till mål frågar en funktionär varför jag kom så sent och fick berätta om mitt misstag på berget. Vi hade tydligen tagit den brantaste och svåraste biten ner men jaja. Jag fick mig ett bra träningspas och bra växlingar.

Lärdom till nästa år. Se till att ha andra löpskor. Se till att springa lite mer innan framförallt terräng. Det var en tuff bana för att vara ett triathlon. Både cyklingen och löpningen det är därför tävlingen heter Ultimate och inte Triathlon fick vi lära oss.

Tack Saltarö Joggers för ett grymt arrangeman och kul tävling!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *